Have(i)t

Ångest. Vad är det egentligen? Jag vet folk som har haft det i flera år. Som aldrig blir av med det. För mig är det annorlunda. Det kommer i vågor. Vågorna tar med sig en bunt med frågor som lämnas som ett enda stort blött trassel på stranden. De får mig att bara stå och titta på alla saker som kommit att flyta upp på stranden. I ena stunden verkar jag förstå, jag ser att det är en viss sak jag vill men i nästa stund hinner vågorna ta tag i det de dragit upp och får dem att försvinna från mig. Längre ut på havet far de tills jag inte ser dem längre. Då är ångesten över. Då kan jag ibland känna små lyckorus. De här lyckorusen som jag älskar. Fast jag vet att jag de inte varar. Att jag egentligen inbillar mig. Jag vet att jag känner för mycket, jag tänker för mycket, jag oroar mig för mycket över saker som jag inte borde. Jag är rädd att jag har skjutit iväg mina känslor för långt bort, låtit vågorna ta de långt ut på de oändliga haven. Sakerna som vågorna har tagit, det jag egentligen haft svar på har blivit ett ända stor trassel som nu försvinner längre och längre bort. Att inte veta gör mig rädd. Inte rädd för vissa skäl utan rädd för att jag vet att jag aldrig kommer att få dig.